Fy, värsta dygnet under graviditeten. Igår klockan 17 var jag på MVC för ett vanligt besök. I slutet när hon kollade hjärtljudet går det ett tag & hon ber mig ligga på sidan & lyssna även där. Hon sa att hjärtat slår bra men i det lägsta spannet. Man mäter i en skala mellan 110-160 & bebisens snitt låg på mellan 115-107. Hon tyckte jag skulle åka till akuten för gravida på Östra för att dubbelkolla. Jag kunde inte hjälpa det men blev så orolig & tårarna kom. Jag skulle ju hem efter MVC för att steka pannkakor då vi alltid har pannkakstorsdag veckorna med Frans. Jag har inte behövt oroa mig för något konkret innan & nu när detta beskedet kom så sattes något igång. Jag togs till akuten & blev inskriven där. Efter lite väntan gjorde dem ett CTG på mig, då kontrollerar man längre & mer ordentligt bebisens hjärtfrekvens. Barnmorskan sa att det såg jättebra ut, jag har mycket fosterrörelser också så allting var bra. Sista steget var att träffa en läkare som skulle göra ultraljud men hon sa att det var otroligt lång kö så i och med att CTG var så pass bra så kunde jag komma tillbaka imorgon, alltså idag. Så imorse var jag där vid halv nio, och det var mycket lugnare och mindre folk. De gjorde ett till CTG som såg toppen ut. Barnmorskan sa att det kunde vara överkurs men att man inte kan kontrollera för mycket, är så tacksam att de kollar allting så noga. Sedan fick jag träffa en ny jättegullig barnmorska & göra ultraljud. Lilla bebis satt upp så hon har inte fixerat sig. Hon har en normal puls & BM sa att hon verkar vara en rörlig men lugn liten en. Inget nervvrak här inte som morsan sin ;) Under ultraljudet såg allting bra ut. Det enda var vid när hon kollade hjärtat så slog det ett dubbelslag emellanåt. Hon sa att hon skulle kolla upp detta med en specialistläkare för att se om det var något de ville kolla närmare på eller om jag kunde åka hem. Nej då ville specialitläkaren träffa mig. Då kände jag att nu orkar inte mina nerver mer. Men jag fick komma till ett nytt rum för en ny undersökning. Även denna specialist var en supermysig kvinna i 50-årsåldern med tysk brytning, vilket lugnade mig. Hon henne hade dem de bästa apparaterna. Så vi kladdade på kräm på magen & hon gick igenom bebis kropp. Denna gång slog hjärtat jämnt och jättebra, de kollade flera gånger. De dubbelkollade också att att navelsträngen låg bra och syresattes, allting fint. Hon förklarade att ett hjärta som slår lite dubbelslag i sig egentligen inte är något farligt, så är det hos vissa människor. Men i mitt fall var det troligtvis hicka som gjorde att första barnmorskan såg att det slog till dubbelt. Nu har bebis blivit kontrollerat med två CTG & två ultraljud och allting var normalt så nu kan jag äntligen slappna av lite. Personalen på Östra var väldigt gulliga mot mig, och hon sa att de allting finns där för en. Det enda som är negativt är allt runtomkring: väntetiden, stämningen i väntrummet... men när man väl får hjälp är dem superbra. Så tack Östra för bra bemötande och tack någon för att bebis mår bra. Känner dock att detta var starten på att vara lite extra orolig tills Due date är här.  Och just det, gulliga barnmorskan sa att viktkurvan på bebis var helt perfekt, 2 kg kärlek. ♡

 

Innan dramat har jag haft en fin vecka. Jag är så tacksam att jag kom upp till Linneas babyshower & fick mysa med henne. I onsdags kom Maria & Maya på hemmadejt som gav massvis med energi. God mat, surdegsbröd, goda olivoljor & fint snack. Vi har haft en mysig vecka med Frans som tyvärr avslutades avbrupt med att ha fick köras hem en dag tidigare. På MVC såg jag att jag gått upp ungefär 6 kilo. Gällande krampet så kan jag få ont i ryggen, också mycket tyngre att vända på sig i sängen under natten. Ibland gör det ont under revbenet. Men efter denna veckan: jag kan ta alla krämpor bara bebis kommer ut och är välbehållen!

 

Det är oron som man aldrig blir helt kvitt. Att känslan från att man ska få de största som finns till att något katastrofalt kan hända, känslorna ligger så nära varandra. Lycka och katastrof. Det andra är att man ibland kan känna sig ensam. Skule något hända med ens bebis är det i ens egna kropp det händer. Och nu under Corona går man ensam på MVC & även på akuten är man utan någon med sig. Man blir extra utsatt helt enkelt. Annars ska jag inte klaga, jag tycker tiden har gått relativt i lagom takt. Jag har som sagt inte haft ett segt 2020 som många andra på grund av Corona utan jag hann med alltifrån Barcelona, Los Angeles, permittering, bli av med jobbilen, skaffa egen bil privat förlovning, graviditet, blivit av med jobb, hittat extrajobb, sökt bostad, fått bostad, rest till vänner i olika städer & avslutat året med flytt och slutet på graviditet. 

 

Nu hoppas jag på en lugn & fin vecka 34.