Nej men alltså. Det är så jävla coolt när man får dom där stunderna i livet, när hela kroppen pirrar till för att man har sitt barn. Jag är så otroligt glad för att jag fick just Blue. Den energin & den peppen som hon har. Det kommer säkerligen komma tuffa tider, oavsett så njuter jag och är glad för att Blue blev Blue. Men så mycket kärlek, skratt och humor som ryms i hennes kropp, försvinn inte. Fantastiskt att få bilder från förskolan, när man har lite perspektiv. Gick igenom gamla bilder och videos häromdagen. Och det återkommande är verkligen att Blue allt som oftast är glad och pepp. Redan som bebis log hon tidigt och mycket. Hon började med "japanskan" och nu är det fullt ös med prrrrat och rrr. Jag ska erkänna att jag tycker jag har fått oförtjänt mycket kärlek av henne. Hon har aldrig varit bara pappig. Jag har alltid fått känna mig viktig för henne och jag vet egentligen inte varför.