Idag är det 14 år sedan Ronald gick bort. Och även om åren går, och att man nu är vuxen, så känns det fint att det får göra extra ont idag. Vill jag minnas så kan jag. Jag gick ettan på gymnasiet, medieprogrammet. Det var en måndag, luciaveckan, och första gymnasiefesten skulle äga rum på torsdagen. Jag var peppad. Minns att jag satt i Mac-salen innan jag skulle hem. Och istället för en vanlig måndag möttes jag istället av mamma vid dörren med orden "Ronald har fått hjärtstillestånd". Ingenting jag då förstod var det egentligen innebar. Han var i Danmark på jobb. Det var folk hemma, kom fler och fler. Det var tal om att ta helikopter till Danmark då man inte visste status utan enbart att han körts in till sjukhus. Men jag var hemma när samtalet kom. Overkligt var det minst sagt, och gymnasietiden och livet då blev inte alls som man tängt eller borde ha varit. Vårt hem som alltid var fyllt med grannar, släktingar ellr grannar blev helt plötsligt tomt. 

 

Men, jag är så sjukt tacksam att jag fick en sån otroligt trygg, rolig och härlig uppväxt. Och snällare man fanns inte. Åren då Ronald fanns med och vi var en familj kunde inte gett mig en bättre uppväxt. Sista helgen var jag i Göteborg hos en vän, och jag tror min plånbok försvann. Ronald alltid lugn och positiv "detta löser vi". Sista samtalet på söndagen när han skulle iväg & ringde och kollade läget. 

 

För mig var Ronald musik (Afzelius), grillning, chili con carne på fredagar, westernfilmer, bastu, livsnjutare och trygg. Och vi delade alltid Epressen. Jävlar vad du är saknad och idag allra extra. ♡